• STARTSIDA
• OM STALL ASSLA
• VÅRA HÄSTAR
• TÄVLINGSRIDSKOLA
• BLOGGTÄVLINGAR
• TÄVLINGSFILMER

Jag har tänkt på många gånger hur många chanser man har fått för att ge upp allt det här med hästarna. Att bara lägga ned det helt och hållet. Men det finns ändå något som får en att fortsätta rida och åka ut till hästarna flera gånger i veckan. Vad är det egentligen som har så stor drivkraft när det vinner över både besvikelse och sorg.

 

För det sistnämnda är något vi ryttare får smaka mycket på. Besvikelsen när ridpass efter ridpass går åt skogen och man känner att man inte orkar med alls. Men ändå slutar man inte? 

 

Eller när man som jag, rider på ett stall där det alltid finns en möjlighet att just din älsklingshäst blir såld. När Tilly såldes var jag helt förstörd. Hon hade en väldigt speciell plats i mitt hjärta och har det än idag. Men den här sorgen, den höll bara i ett par veckor och försvann fortare än jag någonsin vågade tro. Nu kan jag undra om det är jag som är dum i huvudet som kunde förtränga henne så lätt. Som om kvällarna i gråt inte vore nog och att bilder och filmer kan åsamka mer smärta än själva dagen hon åkte.

 

En smartare jag inser att det hela tiden funnits någonting som drivit mig framåt, som hela tiden fått mig att vilja fortsätta, ändå, trots allt skit ma får stå ut med. Någonting är det, bara svårt att sätta fingrarna på vad...

 

VAD är din sporre?! VAD får DIG att dag ut och dag in ge dig f*n på att du ska göra det här? 

 

jag försöker att alltid se framåt, tänka liksom "hur vill jag va om...?". till exempel så gick jag ner nästan 30 kg i vikt förra året, genom att fundera på hur jag ville se ut på studenten. hihi :-)

De som motiverar mig mest är min egna häst och våran framtid tillsammans. Tävlingar kommer göras fram mot våren och de ska bli så spännande :)

sv carolina: ja det var det verkligen! :)

Intressant fundering faktiskt! Och det är som du säger, man kan ha en rejäl svacka och flera ridpass i rad kan vara skit. Men ändå försöker man alltid att ge sitt bästa. Jag tror att de flesta hästmänniskor har ganska lätt för att förtränga vad som har gått dålig. Varje nytt ridpass är ändå som en "nystart" och man har förhoppningar och förväntningar.

Jag tror att man inte ger upp för att det är individer som man håller på med. det är levande varelser som man får så mycket tillbaka av. Man får ta del av deras energi osv. Hade man spelat fotboll tex så tror jag man ganska snabbt hade kastat in handduken om man var kass och flera träningar/matcher i rad gick åt skogen. :)