Jag vet inte varför jag fick för mig det men jag blev sugen på att berätta lite om en b-ponny vi hade här under en tid. En väldigt speciell tjej med en gudars hoppteknik och vilja.

 

När My kom till oss var det för att hon inte längre fungerade på hoppbanan och jag tror det var efter en borreliaattack. Hon blev nervös och kastade av sina ryttare inne på banan. Många provade att rida henne och det gjorde även Felicia. Hon hade lite längre ben och ett anamma som hette duga, så för henne och My gick det framåt. Felicia red henne under den period hon hade en paus här från stallet. När hon sedan kom tillbaka sålde ägaren Lilla My billigt till Åsa. 

Och det var så hon kom till oss.

 

Felicia tränade henne upp till LA för Erika Andersson och gjorde även några starter och plockade hem rosetter. My började tycka det var roligt igen. 

 

 

Sedan höll det upp lite med tävlandet och Emilia fick efter ett tag börja ta över. Hon skulle nämligen ha med  My i Gotacupen. Hon började med att starta några pay and jumper som gick väldigt bra.

 

 

När Gotacupen började närma sig ville inte My mer. Hon var en bestämd dam och visade gärna vad hon inte tyckte om. Hon började bråka med Emilia när hon kom själv in på banan. Vad hon gjorde var att tvärvända och bocka och kasta sig. Emilia lyckades lura över henne första hindret ibland men då stannade My sen istället. 

 

Tillslut när jag behövde en häst att rida fick jag rida My. Jag tyckte hon var riktigt rolig i dressyren men jag provade såklart hoppningen innan. Jag startade henne en pay and jump som gick bra så jag trodde jag hittade knapparna på henne och visste hur hon funkade. Jag fortsatte med en lokal men jag red inte tillräckligt så jag tuggade grus redan på första hindret i min första runda. Efter det visste My att hon kunde få av mig också, så i andra rundan stannade hon på hinder efter hinder för att försöka få samma resultat som i den första. Jag fick alltid över henne på andra försöket men det hjälpte inte när hon stannade på nästa och nästa och nästa.

 

 

Där lade vi hoppningen på hyllan. Vi hoppade bara hemma för skoj skull. Istället började vi träna dressyr mer och mer och vi gjorde tillsammans våran första start på en pay and ride. Hon var väldigt fin på framridningen och även på banan, men lite spändare. När domaren då sa "Var så god och rid" så flippade My ur. Hon blev nervös, började backa, vägrade galoppera och sprang ifrån dommartornet. Hon kopplade ihop detta med hoppbanan och det var knappt vi fick ihop några poäng alls. Jag var frustrerad och besviken över både min ridning och Mys beteende men vi fortsatte på framridningen för att sedan rida ett nytt program. Jag red runt My längre där inne och provade så att fattningarna satt. Då hade hon lugnat ner sig och fann sig i att det satt några filurer i en transport på ena kanten. Vi lyckades skrapa ihop 65% och fick ett speciellt plus för vårat travprogram. 

Vi åkte nöjda därifrån.

 

På hemmaplan fortsatte vi träna dressyr, och jag höjde tids nog kraven. My verkade tycka det var roligt, och speciellt när vi varierade med skogsturer. Hon blev väldigt fin i kroppen och hon gick gudasnällt med nybörjare som red henne någon gång i veckan.

 

 

Då insåg vi att en ridskola skulle vara ett perfekt hem för vår Lilla My. Och hon såldes. Jag slår vad om att hon är en liten favorit bland barnen nu ;)

 

Vad ville jag då visa med det här inlägget mer än historian om denna kanonponny? Jo jag vill bara säga, att det finns alltid något en ponny passar till. Alltid. Hoppas ni orkade läsa.