Det slog mig häromdagen egentligen hur olika mycket alla kan. Det kan finnas superrutinerade ryttare som inte kan saker teoretiskt som en lite mindre rutinerad person faktiskt kan. Och tvärtom såklart. Min teori är  -Det man inte lärt sig, det vet man inte. 

 

För det är väl inte så lätt att veta saker man inte fått reda på? Visst låter det logiskt.

 

Men till saken. Alla har vi varit nybörjare. Jag som ridit i tio år kommer inte ens ihåg den tiden. Men jag vet att jag har vart där. Och känt precis alla de känslorna som alla ryttare känt, och hundra gånger om. Att jag gjort fel, gjort rätt och blivit glad, och vart helt ovetandes flera saker som egentligen vart självklara. Men man lär sig. Man lär sig av varandra, och man lär sig genom att göra saker. Inte fasen hade jag lärt mig alla regler om jag inte tävlat. Inte hade jag lärt mig alla delar på sadel om inte jag hade varit den som sadlade själv. Inte skulle jag veta vilket håll benskydden på shettisen ska sitta om jag inte själv satt på dem.

 

Detta pratade jag och min mamma med häromdagen. Mamma påpekade att hon inte kunde så mycket alls som jag trodde, och jag poängterade att hon faktiskt utåt sett ser ut att ha ganska mycket kunskap men att hon bara är osäker och framförallt ovan. Min mamma har lärt sig genom att bara vara med, lyssna och delta. Som vi alla gör.

 

Och med den här korta dialogen avslutar jag inlägget, om hur jag vill att det ska vara mellan en som vet, och en som inte vet.

 

"Jaha, men det visste inte jag"

"Nä, men nu vet du det"