Jag kan Villgott utan och innan nu. Jag vet exakt hur jag behöver rida för att få ut det bästa av honom. Jag har lärt mig otroligt mycket på honom samtidigt som jag har lärt honom otroligt mycket. Kort och gott kan man säga att vi lärt oss av varandra.

 

Jag känner mig ganska färdig med Villgott. Det känns sorgligt att skriva det och nästan lite elakt. Mot vem vet jag inte. Snarare tror jag att både jag och Villgott mår bättre av att släppa taget. Eller iallafall följer inga negativa konsekvenser. Jag borde egentligen se mig som en klokare ryttare som kan avgöra när det är dags att gå vidare på en ny ponny eller en häst, samtidigt som jag vet att Villgott behöver byta ryttare.

 

Det är av olika skäl jag känner så här. Dels tycker jag att våran resa får ett lyckligt slut här, kan man säga. Vi har startat upp till en meter, kvalat till ungponny SM och där avslutat med en tredjeplacering samt att vi har smakat på dressyrbanan och uppnått nästan 70% i en LA. Det trots att Villgott hade ett skumpande arsle på ryggen () som inte kunde visa hans gångarter på bästa möjliga sätt. Jag känner att, visst kunde vi fortsätta utbildningen på en högre nivå i dressyren, men det är vad jag tycker är roligt. Villgott kommer aldrig ha nytta av att kunna byten i varje, slutor eller galopppiruetter även om tanken är att han ska säljas som tävlingsponny. I hoppningen vill inte jag utmana oss ännu mer för att jag tycker att den höjden vi hoppar nu räcker med tanke på hur opropotioneliga vi faktiskt är. Att träna på 80-110 cm har så att säga räckt. Jag vet att han kan mer, han behöver inte visa det för min skull på något sätt. Det jag beskrivit ovan säger ju utan tvekan hur långt han skulle kunna komma med en annan duktig ryttare i en mindre storlek. 

 

Såklart skulle jag inte ställa av Villgott bara sådär, utan att ha en ryttare som efterträder mig. Då skulle jag mycket hellre sitta upp och rida var dag istället för att han ska få bara stå i hagen. Jag vet nämligen att jobb är det han behöver för att må bra.

Emilia börjar växa ur Winston och även hon känner sig klar med honom på hoppbanan. Istället vill hon gå in helhjärtat för dressyren vilket jag tycker är en jättebra idé med tanke på den superponny Winston är. Men samtidigt känns det som om hon behöver lite mer varierad ridning och en till ponny vid sidan av. Det är ju ganska lätt att fastna i samma ridning när man bara sitter och nöter på en ena hela tiden. Eftersom hon verkar tycka om Villgott väldigt mycket de gånger hon provat ser inte jag något konstigt alls i att hon börjar rida honom så smått. Jag ser det tvärtom som en jättebra idé då jag tror dom skulle passa som handen i handsken. Emilia är orädd, mjuk och hela tiden villig att lära sig mer, medans Villgott är tuff, pålitlig, modig men samtidigt en jäkla vilja. Det är som en perfect match!

Således som jag skulle älska att coacha dom ihop på tävlingsbanorna framöver får jag akta mig lite. För samtidigt som det är spännande för henne att prova en ny ponny kan det likväl vara jobbigt att ta över någon annans jobb och hela tiden ha ögon i nacken på minsta förändring. Det är ju såklart bara så det känns. För jag vet redan från början att både Villgott och Emilia kommer förändras, men det gör inget alls. För dom kommer i samma veva växa ihop med varandra, så att ponnyn passar ryttaren och att ryttaren passar ponnyn. Det är ju just det man vill uppnå för bästa resultat. Dessutom är inte läget så att jag aldrig mer kommer sitta på hans rygg igen. Jag kommer hoppa upp och hjälpa till, korrigera och bara ha roligt någon gång ibland. Det är inte helt omöjligt att vi längre fram på nästa år startar fler klasser. Det får framtiden avgöra. Men jag tvekar inte på att Emilia och Villgott kommer bli farliga på tävlingsbanan 2014, när han på riktigt kommer få visa vad han går för. Det oavsett vilken dicsiplin dom väljer att starta i. Men stopp, inga höga förväntningar Carolina, först ska det säga "aha" för Villgott, men framförallt annat ska Emilia tycka om vad hon sitter på!