När min och Villgotts tid började dra sig mot sitt slut cirkulerade denna fråga ständigt i mitt huvud: Vem sjutton ska jag rida sen? Jag ville liksom inte bara ta någon och hålla igång lite för skoj skull. Jag ville sätta mig och planera mål och rita upp scheman i huvudet, vart jag ville komma med hästen och huruvida jag skulle rida den. Jag ville ta mig an en häst som hela tiden kunde ta mig ett steg framåt samtidigt som jag skulle kunna ge mycket tillbaka. Jag ville gå in helhjärtat och utan tvekan till 110%.

 

Jag trodde såklart inte med alla mina krav att Embla och Dunört passade perfekt. Men med tiden slutade det med att det blev just dessa två hästar jag började rida. Och igår slog det mig. Jag är totalkär. Jag trodde inte ens det var möjligt att känna sådant här starkt band så snabbt till två hästar. Dessutom TVÅ hästar på samma gång. Jag tycker om dom båda så otroligt mycket och känner att jag har ett sådant stort ansvar, som om de båda var mina egna hästar. Kanske är det just därför vi har kommit så nära varandra på så kort tid.

 

Embla som egentligen inte alls var min typ av häst och som är påfrestande fysisk att rida varje gång lägger sig bara varmare om hjärtat. Jag vet inte om det bara är jag som vill tro att känslorna är ömsesidiga. För precis som jag vill åka upp och rida känns det som om Embla vill att jag ska. Hon kommer till mig i hagen, är positiv i både boxen och vid ridning. Dessutom är hon för övrigt gosig och inte alls lika tjurig som hon kunde uppfattas vara för några veckor sedan. Dunört verkar likaså uppskatta ett sammarbete då hon känns glad i allmänhet och väldigt tacksam vid ridning.