- Haha, tycker du det? 

 

 

 

 

 

Seriöst? Hur normala konversationer är det jag för med folk som berömmer mig? Face to face alltså. Jag har så otroligt svårt för att ta till mig alla sådana här snälla saker personer säger till mig. Kritik är mycket lättare. Det tar tag i mig direkt, jag kan till och med förvandla det mesta till en pik just för att jag är så negativ och har så dålig självbild.

 

Helt ärligt jag måste bli bättre och sluta tro det värsta om mig själv. Jag skäms ibland när jag inte ens får ur mig ett tack när folk säger att jag är duktig på det jag gör. Trots att orden värmer som sjutton för själen så är det så svårt att klämma ur de där fem bokstäverna. Jag vet inte om det är för att jag inte tror ordentligt på dom, eller för att jag inte VILL tro på dom för att vi inte delar samma åsikt. Eller så är det för att jag inte vill verka stöddig och skrytsam.

 

Jag tror att i allmänheten är ridsporten en sport där man antingen är självgod eller som jag, fast sådana som kan säga tack åtminstonde haha. Jag har väldigt svårt för personer som skryter och höjer sig själv till skyarna och jag tror att det är därför på automatik som jag blivit så tillbakadragen på komplimanger. Jag vill inte vara sån. Jag är inte sån.

 

Jag blir otroligt glad när någon berömmer min ridning eller något jag lagt ner på, Speciellt när jag själv är otroligt nöjd över det. Men jag har så svårt för att tro det bästa och verkligen inse, ja Carolina, nu tackar du, för den här personen tycker att du rider jävligt bra. Det är svårt, men jag måste lova mig själv att förbättra mig och jag hoppas att de folk jag skrattar till och får världens bredaste leénde mot inser hur tacksam och glad jag blir över orden dom säger.