Vad som skulle varit tre dagar, blev nu två då endast de med nollor gick vidare till morgondagens final.

 

Jag vet inte varför jag blir mest besviken. Mest för att jag haft så många som hejjat och trott på vad jag skulle göra, som jag sedan inte klarade eller är det för att titeln som vinnare hade suttit bra? Jag vet inte varför för jag har ju egentligen inte förlorat någonting på det här. Snarare har jag haft två otroligt lärorika rundor och det känns lite som en vinst men att sedan då snubbla på målsnöret. För faktiskt så var det ju bara vi som i år kvalificerat oss för SM. Ingen mer. Tuff konkurrans? Svåra banor? Ont om duktiga ponnyer eller ryttare? 

 

Torsdagens Warm up gick inte helt perfekt. Lite valpig och tittig på omgivningen men gick ändå kanon på hinder. Nollade den men kände att han inte lyssnat helt inne på banan trots att inte det var något som syntes utåt.

 

I första omgången som startade samma eftermiddag gick jag ut med 18 fel. Det vill säga ett stopp och ett pet med restrerande tidsfel. Valde att lugnt visa han hindret och lugna honom när han stoppat istället för att stressa iväg vilket såklart gjorde att sekunderna ramlade iväg.

Det som hände var att klassen drog ut lite på tiden och jag fortsatte att stå och vänta vid ingången med en ponny som kanske inte var helt framme och på alerten. Väl inne på banan fick jag direkt startsignal i och med att jag var först. Jag blev då lite stressad och visade han knappt hindren alls, vilket jag fick sota för. Han blev lite osäker när han inte fått se någonting innan helt enkelt, med förståelse. 

 

Idag införskaffade jag mig ett par sporrar för att veta helt säkert att jag kunde nå honom även om han blir lite spänd på banan. Jag såg också till att rida på lite mer framåt på framhoppningen samt visade han hindren och vägarna noga innan jag startade. Då var han faktiskt mer otittig och lyhörd och tyvärr tog han inte för sig så mycket vilket gjorde att vi fick vioflyt mot hindren och vi kom fel näst intill hela tiden. På en distans till en kombination skulle jag rida på fem men ångrade mig och ville ta tillbaka till sex (käftsmäll!) vilket gjorde att det hade blivit alldeles för konstigt i kombinationen och Villgott var klok nog att stanna. Vi kom igen och då petade han, fortsatte sedan resten av banan och tyckte att vi fick in bättre flyt mot de sista. Så iallafall något kändes bra haha!

 

Jag hade en enkel plan från första början hur jag skulle rida, men Åsa som var med gav mig massor av bra tips vilket gjorde att jag helt tappade vad jag visste att jag behövde göra och jag var ett enda virrvarr. Men som sagt, bakläxa efter bakläxa, det gör att man kommer framåt!