Det svåraste inom risporten - inom livet, är nog att kunna erkänna sina egna misstag. Det känns som att det bara är så överlag. Människor gillar inte att ha fel och ännu värre är det att behöva erkänna och stå till svars för dom.

 

Jag kom bara att tänka på det häromdagen. Hur man på sin blogg kan vara en person och i verkligheten raka motsatsen. Hur kan man spela en sådan roll i sitt blogghavande och sedan klättra ur den när man har skrivit färdigt sitt inlägg. Som en knapp man bara kan trycka på och av på.

 

Jag är 100% ärlig i bloggen men jag visar ju såklart inte hela mig. Jag är en galen tjej som älskar att ha roligt på fritiden MEN jag är redig av mig. Jag är noggrann i skolan, hemma och i stallet och därav resulterar det i en välarbetad blogg. Så jag ljuger inte för någon genom att vara som jag är på bloggen. Det här är halva jag. Restrerande av mig och mitt liv är inte relevant. Inte ännu iallafall. Men den tiden kanske en dag kommer!

 

När jag tar upp olika ämnen i bloggen och debaterar med er så skriver jag oftast med mina "synder". Vad jag ångrar att jag varit lite dålig på men vill bli bättre på. Jag ger hands up när jag berättar att jag inte heller kratsat hovarna 20/20 gånger eller är helt fläckfri i min ridning. Där är vi tillbaka till vad mitt inlägg egentligen handlar om. Att kunna inse att man inte är perfekt och att alla gör misstag. Det är inget fel med det. Det vi gör fel är att vi inte vågar inse och ändra på det. Vi förstorar upp det hela onödigt mycket.

 

När man rider lektion för en tränare är ett typiskt exempel. Där måste man kunna ta till sig tips och råd och helt enkelt släppa all den här jag-kan-själv kontrollen. Man måste kunna förstå att - oj där har jag nog gjort lite fel, det får vi ändra på, att kunna ta till sig vad som sägs. Då får man ut mest av sina pass.

 

Vad tror ni?