Jag har fått så otroligt mycket stöd av människor runt omkring mig så det nästan inte är klokt. Folk som trodde på mig och Villgott och gillade den resan vi har gjort tillsammans eller folk som bara tyckte det skulle bli otroligt roligt för mig att få uppleva en sådan här sak. 

Jag var kanske inte så imponerad av själva SM:et i sig. Tre banor på 80 cm tre dagar i rad är ju inte värt stående ovationer för alla om man säger så. Jag är mer imponerad av resan vi har gjort för att komma hit. Känslan och alla minnen jag har fått som kanske varit oklara för er. Men jag har sett dom med egna ögon och känt dom med egna händer...

 

 

Villgott, en nu förhållandevis enkel ponny, har jag nu ridit i något år. Jag har ridit in mig på han och förstår varenda millimeter av honom vilket är det enda som gör att han för mig är enkel. För när vi började var han busig, envis och allmänt trött på livet vilket gjorde att han ville att det skulle hända lite mer i ridningen. Han drog mer än gärna en repa på fältet innehållande en hel rad bocksprång med mindre lite försiktigare ryttare ovanpå hans rygg, för att i andra stunden vägra skänkeln och tuffa på i sitt eget tempo och ta sina egna vägar och beslut. Men med en bara fyra år gammal ponny och dessutom framavlad med ett bra temperament kanske vi förstod varför han inte kunde hålla sig i skinnet. En äldre ryttare eller framförallt en med längre ben och lika tufft psyke behövde hoppa upp och det fick bli jag. Jag är inte den som backar när det gäller mindre ponnyer med humör, då är det bara att tuta och köra.

 

 

Målet med SM var planerat redan då och vi började träna på hemmaplan ihop, först. Mycket pass ute i skogen för att få upp hans dåliga galopp och komma igång med flåset ännu ett snäpp. Så småningom ingick träningar för duktiga tränare och även någon lite tävling. Det rullade på väldigt bra och för oss gick Villgott från självklarhet till självklarhet. Vi startade ganska snart lokalt och skippade den lägsta höjden för Villgotts skull. Han behövde gå på ordentliga hinder och redan då hela tiden ha en utmaning som en morot framför honom. Vi kom sällan ut med fel men det hände att kommunikationsfel mellan häst och ryttare uppstod. Dock var jag lika glad och nöjd ändå.

 

 

Efter många rundor med blandade resultat kändes det som det var dags för nästa steg. De tre kvalrundorna till SM plockades på rad fyra månader innan kvaltiden gick ut. Villgott hade fått stå på samma trappsteg ett tag och var som redan skrivit - redo för nästa steg som var att debutera LA. Trots rent ut sagt kass bana plockade vi nollan och tankar om att kvala till MSV började spånas på. Efter ett par månader var vi anmälda till vår andra LA runda och även där kom vi ut med en rosett i tränset. Nu står vi här idag. Har hoppat flera LA-rundor för att jaga den allra sista nollan som skulle göra att vi fick börja hoppa 1m. Tyvärr rök en bom vilket spräckte planerna lite. Men det är ju bara ta nya tag - Släppa det eller fortsätta.

 

 

Här har ni våran hoppresa översiktligt men han har ju också blivit himla fin dressyrmässigt. Från att arbeta i fel form, med sänkt rygg och med nosen släppt bakom lodplanet tävlar han nu efter ett år LA-program och tränar rörelser på MSV och FEI-nivå. Det enda vi inte har börjat jobba med ännu är galoppombyten och piruetter. Restrerande rörelser är antingen relativa befästa eller påbörjade. Observera att jag inte menar att Villgott i nuläget skulle kunna ridas i ett FEI program, utan jag säger bara att detta är vad som tränas på hemmaplan. 

 

 

En ponny att räkna med och en ljus framtid är vad Villgott är värld. En ponny med sådan kapacitet inom så många olika grenar såsom hoppning, dressyr, körning och säkerligen även galopp finns det inte hur många exemplar som helst av. MEN, jag är osäker. Villgott är b-ponny och alldeles för liten för att ens kunna räknas som den elitponny han är. Det gör ont i mig att veta att han inte har samma förutsättningar, för några storlekar större och han hade varit en av Sveriges bästa. Det är iallafall något jag vet med säkerhet.

 

 

Under våran resa har jag fått otroligt mycket hjälp av tre speciella tränare inom nästan olika discipliner men med samma mål, som gett oss en stor skjuts framåt och det är Åsa Larsson, Petra Alm och Eamon Hickey. De har hela tiden haft viljan att se det bästa i både mig och Villgott. Tack så hemskt mycket för att jag har fått en sådan här resa på en sådan otroligt fin ponny. Men stopp, än är resan inte slut, vi har några planer kvar i vinter. Kom och möt mig, annars kanske vi råkar gå och vinna