När jag började rida "på riktigt" - utanför ridskolan insåg jag mer och mer för varje dag hur viktigt det var att ha föräldrar som stöttade och ställde upp för mig. Människor i min omvigning påpekade det ofta och gjorde så att jag, mamma och pappa fick upp ögonen för hur det egentligen skulle gå till.  

Efter att ha stått vid sidan av ett bra tag och kollat på när andra tjejer tränat och även tävlat ville jag ju också komma någonstans. Där mitt i det någonstans, så hände det. Mamma och även pappa ibland började köra mig till träningar, först väldigt sällan, men sen allt mer och med jämnare mellanrum. Så småningom fick jag komma ut och starta lite där mamma och pappa hjälpte mig med både skjutsen och ekonomin. Jag levde som på rosor tyckte jag med mina korta dagar i stallet och de få dagarna jag var på träningar i månaden. Trodde jag.  

Tiden gick och jag kom in i tävlingsvärlden på riktigt. Jag fick vara med och kände att det krävde mer och mer av mig som ryttare. Träningarna kom tätare och jag började strukturera upp vad jag ville göra och hur jag skulle komma dit. Men oj det här kommer bli ett långt tråkigt inlägg om vi inte spolar lite tills September 2013. Eller ända tills idag till och med.   

Jag hade som jag skrev igår inte kommit dit jag är idag utan stall Assla, men vet ni vad som mer har spelat stor roll? Jo det jag har försökt få fram i hela inlägget. Mina föräldrar. Framför allt min mamma som jag bor hos, som skjutsar mig när jag vill, som betalar för det jag vill göra. Rida, träna och tävla. Åh så svårt att förklara här i inlägget hur mycket jag uppskattar allt du hjälper mig med. Från att mellanskritta Villgott på tävling till att springa och hämta ett spö jag glömde när jag hoppade upp på gårdsplanen...   

Förstår ni hur viktigt det är med föräldrar som finns till 100% när du som junior vill satsa? Även om du är en rik tjej på 12 år så måste du ha en mamma och en pappa som vill lika mycket som du vill. Och jag är så glad att jag har det. Nu lovar jag haha, jag ska sluta mina blödiga inlägg!