När jag slutade rida Villgott, efter SM, var det ju aldrig tänkt att det skulle bli så tvärt. Samtidigt som kroppen sa ifrån i och med att jag tyvärr var för stor på honom så ville samvetet fortsätta rida just han.  Egentligen kände jag ju mig faktiskt färdig, men jag hade inte hjärta att bara gå ifrån honom. Att släppa honom till någon annan och bara börja pyssla med andra hästar i stallet. Det kändes som ett svek från min sida. Att trimma upp honom i toppkondition och ha roligt ihop för att sedan bara släppa allt när vi var färdigtävlade och inte hade mer att göra ihop.

Men så vet ju jag att inte hästarna tänker. Han skulle snarare säkert tycka tvärtom om det vore så, att det är latcho att inte ha mig på ryggen mer som krävde såpass mycket av honom. Eller vad vet jag. Betyder det något att jag inte längre får pussa han på mulen eller kasta armarna omkring honom som hälsning?

 

Jag har bara hjälpt Emilia ett par gånger med honom. Hjälpt henne att få det snyggt och prydligt och att samtidigt kunna rida mjukt men konsekvent, precis så som jag vet att hon kan – Bevisligen. När jag har bett henne ge Villgott en hjälp känns det nästan som att jag sitter på hans rygg själv. När jag sitter på Luddes rygg kan jag också känna igen mig. Den lätta känslan i handen och den naturliga uppförsbacken i galoppen från när Villgott bara ridits ett par månader. Det känns sorgligt. Inte sorligt på det sättet att jag förlorat Villgott utan just för att han är den han är. Varför är han hundra storlekar för liten och ska passa till ett litet barn? Varför kan han inte bara växa och växa så att han kan få visa vad han kan på högre nivå. Jag skojar inte om jag säger att en Villgott i storhäst format hade varit världens vackraste häst. Då hade jag köpt honom för alla pengar i världen. 

Det är tur att jag har två underbara envisa ston i stallet att rida på. Annars vet jag inte vad...